Årets PAX Baltica – en fullträff

/Årets PAX Baltica – en fullträff

Årets PAX Baltica – en fullträff

På temat ,”Var är freden”, fanns orosmoln kopplat till framförallt ett mera antagonistisk Ryskt uppträdande, också i Östersjöregionen.  Säkert bidrog en ökande medvetenhet om en farligare omvärld till den talrika publiken som fick lyssna till mycket kvalificerade föreläsare vars bedömningar pendlade mellan ”oroande” till ”mycket oroande”.

Arrangemanget som genomfördes 15-16 oktober i Karlskrona firade samtidigt 25 år. Kvalificerade och intressanta föreläsare och ett väl arrangerat genomförande bidrog tillsammans med en talrik publik till ett lyckat resultat.

Temat ,”Var är freden”, var naturligt givet omvärldsutvecklingen med Ryssland och kriget i Ukraina som viktiga ämnen. Journalisten Kjell Albin Abrahamson, Sveriges ambassadör i Riga Henrik Landerholm, forskaren vid centrat för östeuropastudier i Vilnius Marius Laurinavicius och den Kaliningradbaserade journalisten Aleksej Milovanov gav initierade framställningar över ett mångfacetterat ämne, allt skickligt modererat av AFF generalsekreterare Stefan Ring.

Efter en inledande pressträff på länsresidenset startade föreläsningarna i Konserthusteatern där landshövding Berit Andnor Bylund hälsade välkommen, där det glädjande kunde konstateras att salen inte bara var välfylld utan hade ett betydande inslag av ungdomar. Landshövdingen gjorde bland annat det tänkvärda uttalandet att fred är en ständig kamp för att förhindra krig, varmed fredsarbetets karaktär som en fortlöpande energisk kamp för en bättre framtid knappast kan uttryckas bättre.

Skarpsynta infallsvinklar

Att lyssna till en erfaren bedömare som Kjell Albin Abrahamson ger alltid nya infallsvinklar på komplicerade skeenden och i fallet med kriget i Ukraina inledde han med att förklara att vi ej ser en enad omvärld som tagit ställning mot Ryssland och för Ukraina. Delförklaringar kan sökas i Europas behov av rysk olja och gas liksom att många länder önskar en värld där det amerikanska inflytandet reducerats betydligt, där Moskva är en mer än villig kandidat att åtminstone fylla del av det vacuum som då skulle uppstå.

Abrahamson gav med humorn som pedagogiskt förstärkningsvapen ett antal nästintill pikanta inblickar i Ukrainska samhällsförhållanden, som exempelvis att landet är världsledande vad gäller energislöseri, att korruptionen frodas, samt att parlamentet har ett föga hedervärt rekord vad gäller rena handgripligheter ledamöterna emellan.
Ryska intäkter, som ett resultat av kriget i Ukraina, är förutom säkrandet av basinstallationerna på Krim, framflyttade positioner geostrategiskt mot Turkiet, Moldavien som ny granne liksom att Bulgarien och Rumänien kommer närmare Ryssland.

Abrahamson uppfattade kriget i Ukraina som en innovation och pekade på interaktionen mellan diplomati, ekonomi, militärmakt och media där de renodlade våldsaktörerna utgör en blandning av militära förband, paramilitära styrkor och rena rövarband.
Kremls agerande angavs underlättas av den del av den ryska självbilden som går ut på att ”alla är emot oss”, något som underlättar att Vladimir Putin kan överse med omvärldens reaktioner. Kjell Albin Abrahamson betonade här vikten av att upprätthålla en dialog med Ryssland, att inte lyssna på det han angav vara ”pessimistkonsulterna” och att vi inte ska utesluta möjligheten av att Ryssland går rätt väg, samtidigt som att det är realistiskt att anta att det krävs minst en generation för en eventuell rysk demokrati att slå rot.

Initierade betraktelser från Riga

Sveriges ambassadör i Lettland, Henrik Landerholm, påminde åhörarna bland annat om att kalla krigets Sovjetunionen i mycket tillämpade en defensiv strategi medan dagens Ryssland är mera offensivt. Han beskrev de baltiska staternas väg mot självständighet som ett skickligt agerande med stegvisa/ successiva positionsframflyttningar vilket möjliggjordes av Gorbatjovs Perestrojka och inte minst under efterföljaren Boris Jeltsins tid.

Åhörarna bör inte ha varit svårövertygade av budskapen att vi inte har förstått den ryska pånyttfödelsen, att vi hade uteslutit tanken på att Ryssland skulle använda det militära maktmedlet och att detta väckt balternas onda minne till liv. Och samtidigt som det i Lettland finns grupper som har förståelse för det ryska agerandet så gnager oron i människorna, ”kan det hända i Ukraina så kan det hända här”. Allt detta förstärks av de omfattande ryska övningarna som tydligt signalerar att ”vi kan om vi vill”. Däremot trodde inte Landerholm på förekomsten av en rysk ”grand strategy” bakom Kremls agerande.

Och det vi ser hända i Ukraina är ett uttryck för Putins ökade aptit, en aptit som tilltar om han inte får ett tillräckligt tydligt motstånd. Vi har, sades det, levt på hoppet om en rysk demokratisk utveckling där händelserna i Ukraina tjänat som ögonöppnare.
Konsekvenserna för länderna i närområdet blir att vi får se ett nytt normaltillstånd som i mycket dikteras av en expansiv granne som ”kastat handsken”, att EU/Nato:s sammanhållning blir viktigare, att ”halvhalten” i det ryska agerandet i Ukraina inte är liktydigt med att faran är över och att USA:s engagemang i vår region blir centralt. I tillägg blir Sveriges som en integrerad del av EU viktig i och med att vi då är del av något större, att dialogen med Ryssland blir betydelsefull men samtidigt svår på grund av divergerande perceptioner samt att underrättelsetjänsten får ökad betydelse.

Ett pessimistiskt perspektiv

Marius Laurinavicius uppehöll sig vid ämnet ”Ryssland som sponsor av statsstödd terrorism” och hävdade att FSB hade ett finger med i spelet kring bombattackerna i Moskva. Han pekade på Kremls förmåga till desinformation och gav namngivna exempel på statsstött mördande av regimmotståndare. I fallet Ukraina drog Laurinavicius paralleller till Samuel P. Huntingtons kända bok The clash of civilisation.
Ortodox fundamentalism var sannolikt en ny företeelse för flertalet åhörare där kyrkans roll i Ukrainakriget och nära koppling till statsapparaten framhölls. Här kom föreläsaren också in på begreppet ”den ryska världen” vilken angavs innefatta alla de länder som tidigare var en del av det ryska imperiet, något som underbyggs av det som uppfattas vara en unik rysk civilisation och Vladimir Putin som försvarare av denna.

Kaliningradenklaven angavs som ett hot mot de baltiska staterna samtidigt som enklaven från Kremls synvinkel uppfattades vara svårförsvarad och skulle för att få en nöjaktig lösning kräva ockupation av de baltiska staterna.
Av andra ganska nedslående budskap var det överraskande information att Putin kan glädja sig över en växande grupp supporters i Europaparlamentet, liksom att vi kan se ett ökande ryskt inflytande/ ägande av affärsverksamhet liksom av media i väst där syftet angavs vara politiskt.

I samband med frågor från moderatorn angav Laurinavicius att den ryska synen på väst påtagligt dominerades av nyckelord som dekadens och vekhet samtidigt som det varnades för ett ryskt angrepp på Baltikum.

Problem i Kaliningrad

Kaliningrad diskuteras oftast utgående ifrån militärstrategiska och operativa aspekter. Därför var Aleksej Milovanovs fokus på civilsamhälleliga förhållanden intressant. Det handlar om en liten del av Jätteriket, såväl yt- som befolkningsmässigt (950.000 invånare).
Ekonomin är starkt importberoende, endast en liten del är exportrelaterad med ett minskande intresse för utländska investeringar, något som leder till färre arbetstillfällen samtidigt som det finns ett federalt program för att utveckla ekonomin. EU sanktionerna svider i hushållsekonomin för enklavens invånare. Exempelvis importeras 80% av frukt- och grönsaksbehovet och prisökningarna på livsmedel har varierat mellan 5-7 %. Ett sätt att öka produktionen är nyodling vilket är ett inte helt okomplicerat företag givet att stora arealer legat i träda under lång tid.

Ett tidigare program för att starkt öka befolkningen, det handlade om att dubblera denna, stupade på bristen på bostäder och arbete. Mindre än tjugotusen nyinflyttade blev det föga uppmuntrande slutresultatet. Regionen behöver en tydlig roll i det ryska samhället, något som bara kan initieras från Kreml. Under tiden väntar folket.

Intressant och välarrangerat

Avlutningen på dagen ägnades publikens frågor och föreläsarnas svar på dessa. Spännvidden var stor, bland annat ställdes frågan om framtiden för det östra partnerskapet, initierat av de dåvarande utrikesministrarna i Sverige och Polen, Bildt och Sikorski. Även om dessa båda arkitekter inte längre har samma centrala positioner och därmed inflytande som tidigare så blev svaret att enskilda människors roll inte ska överdrivas och att det östra partnerskapet har en fortsatt roll.

Välfunna kommentarer från föreläsarna på de publika frågorna kom bland annat från Kjell Albin Abrahamson som fastslog att ”Krim är det pris som Ukraina måste betala för att komma närmare Europa” och från Marius Laurinavicius som på den retoriska frågan ”var är freden” gav det föga inlindade svaret att ”om vi vill ha fred så måste vi förbereda oss för krig”.
Avslutningen innebar traditionsenlig uttransport till och middag på Kungsholmsfort samt grupparbeten och redovisningar för de som anmält intresse för detta. Årets Pax Baltica har sammantaget mycket väl belyst förändrade intressesfärer och maktstrukturer inom och mellan länderna runt östersjön.

Tommy Jeppsson

 

2014-10-21T17:40:42+00:0021 okt 2014, 17:40|Notis|