Hur går det med säkerheten i ett Europa där nationalstaternas betydelse åter ökar och multilateralismen – ett fungerande samarbete mellan länderna – faller samman? Frågan ställdes vid Pax Nordica den 4 april, det årligt återkommande säkerhetspolitiska seminariet i Umeå.

Säkerheten i Europa, och förvisso även andra delar av världen, har under de senaste decennierna byggt på ökat samarbete – i olika avseenden och former. Samarbeten som i värsta fall hotas när politiska strömningar i allt fler länder betonar den egna nationen framför samarbetet.

Opinioner i samma demokratier som en gång, och mot bakgrund av dystra erfarenheter, valde samarbetsmodellen argumenterar åter för mer nationalistiskt inskränkta lösningar. Och det sker samtidigt som ett yttre tryck i flera avseenden ökar. USA:s intresse för världen i övrigt tycks minska, de asiatiska ekonomierna gör sig påminda och Ryssland rustar.

Två professor bidrog inledningsvis till att ge en, ska vi säga lite mer teoretisk-akademisk, bakgrund till dagens läge.

Jari Eloranta, professor i ekonomisk historia i Helsingfors, påpekade att globalisering och handelsutbyte inte självklart skapar förutsättningar för fred och spärrar mot krig. Mellankrigstiden präglades av ökat handelsutbyte och även internationellt samarbete. Ändå vet vi hur det gick.

Statsvetaren Magnus Jerneck, som skrev en lärobok om internationell politik på 80-talet, konstaterade att de senaste decennierna trots allt präglats av en fortgående internationell demokratisering och ett frivilligt kompromissande – där fred blivit det normala och krig i de flesta fall ersatts av förhandlingar.

Om ett visst mått av dysterhet präglade Elirantas anförande var Jernecks det motsatta. Han ser sig själv som ”optimistisk realist”.

Den tyske försvarsattachén i Stockholm, Hans-Joachim Weber, förde ner diskussionen till en mer jordnära nivå, trots (eller på grund) av sin bakgrund som jaktflygare. Delvis berodde det nog också på den rubrik han tilldelats: Bör Tyskland bli militärt starkare?

Att militären Weber svarade ett entydigt ja på den frågan överraskar kanske inte. Är den tyska statsledningen lika tydlig? Det är tveksamt.

Nya hot och ett, visserligen försiktigt men ändå tydligt och mer aktivt, tyskt deltagande i internationella fredsbevarande operationer kräver förvisso mer pengar. Kraven från president Trump, på Tyskland liksom på andra Nato-länder att spendera mer pengar på försvaret, är ett faktum.

Demokratin Tyskland 2019 är något annat än landet var för, säg, 100 år sedan. Förstås. Men ändå är det en realitet att de perioder av tysk upprustning som ägt rum aldrig slutat lyckligt. Varken för Tyskland eller Europa.

Den stora skillnaden mot tidigare stavas förstås EU och europeiskt samarbete. Organisationen skapades för att garantera Europa fred. Den har lyckats med sin uppgift. Desto viktigare att den får fortsätta med detta och att det stora europeiska länderna (även om Storbritannien tycks vara på väg ur) engagerat och självklart vill fortsätta detta samarbete. Det militära samarbetet i Nato får förstås inte heller underskattas.

En rätt skrämmande bild från det moderna krigets verklighet gav dr Oleksander Sukhodolia från Kiev i Ukraina – praktiska problem som vi mött, sammanfattade han. Han är chef för det nationella institutet för strategiska studier i Kiev.

Även om krigszonen i Ukraina relativt sett är rätt begränsad och avgränsar sig till landets östligaste delar är hela nationen drabbad. Hybridkrigföring, cyberattacker, slår mot sårbara och strategiska centra i hela landet. Det handlar om ”angrepp” mot infrastruktur kopplade till framförallt energisektorn.

Ukraina drabbas hårt. Länder i vår del av Europa har också anledning att dra öronen åt sig. För som Sukhodolia konstaterade: Ju mer utvecklat ett land är, desto mer sårbart är det sannolikt också …

Men Ukraina är ett land i krig. Präglat av desinformation, misstro, korruption och det slags kaos som hör konflikter till. Kanske hade det varit på sin plats med lite tuffare och kritiska frågor riktade mot den ukrainske företrädaren. Han representerar ju trots allt en part (av rätt många) i den pågående konflikten.

North Streem, den faktiskt rätt ifrågasatta gasledning genom Östersjön, som ska förse Tyskland med rysk energi har en motsvarighet i Ukraina, fast där på land. Sukhodolia exemplifierade de problem han pratade om med angrepp mot denna ledning.

Några militära hotbilder mot ledningen genom Östersjön kunde dock inte Weber se. Förstås. Sådana kan ju inte – eller vill inte – heller den tyska politiska ledningen identifiera. För Tyskland är gasledningen viktig av kommersiella skäl – och för den egna energipolitiken. I Ukraina ser det annorlunda ut.

Situationen avgör. En trist påminnelse om storpolitikens realiteter.

I förra veckan fylld Nato 70 år. En jubilar som inte saknar problem – men som är förvånansvärt pigg. Donald Trumps återkommande nålstick till trots.

Skulle Sverige tjäna på ett Natomedlemskap? Frågan ställdes vid den avslutande paneldebatten. I vart fall seminarieföreläsarna var nog rätt överens om att en sådant steg vore bra – särskilt om det skedde tillsammans med Finland. Negativt skulle det i vart fall inte vara.

Synd att inte försvarsministern var med i Hörsal E.

Text: Mats Olofsson, debattredaktör och ledarskribent

Texten har tidigare varit publicerad i Västerbottens-Kuriren