Bild: Maxamed qalid, CC BY-SA 4.0 <https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0>, via Wikimedia Commons

Jag har nu varit på plats i några veckor och det är tid att reflektera.

Somalia är ett trasigt land. Oavsett var man börjar berättelsen och vad man beskriver så lider människor och våldet är ständigt närvarande. Det är en paradox för att landet runt Afrikas horn och dess människor tillhör en av Afrikas mest homogena kulturer. Från det etiopiska låglandet i väst, Djibouti i norr till en bit söder om den kenyanska gränsen i syd talar man mer eller mindre samma språk, man är i stort av samma etniska ursprung och man tror på samma gud. Allt unikt i jämförelse med övriga Afrika. Ändå är detta ett av världens sannolikt mest fragmenterade länder.

Landet har aldrig varit en nationalstat enligt västerländska normer. Människor har under årtusenden levt som boskapsdrivande nomader eller bofasta jordbrukare och det finns längs kusten några få hamnstäder för handel och export. Kulturer har kommit och gått. Afrikas horns historia som handelsplats mellan länderna i öster, Indien och Kina och den antika världen går tillbaka till tiden väl före Kristi födelse.

Idag lever ca 15 miljoner människor i detta land som till storleken är ca 1,5 gånger större än Sverige och har Afrikas längsta kust. Klimatmässigt kunde landet ha varit ett av världens främsta sol- och bad resmål. Magiska stränder, korallrev och ett varmt hav. I Mogadishu där det lever ca två miljoner människor varierar temperaturen mellan 26-34 grader med en medeltemperatur på ca 27-28 grader. Och en ständig havsbris.

Men istället är det svält, förföljelse, terrorism, klanvälde och ett ständigt hot om inbördeskrig. Efter en övergångsperiod från slutet på andra världskriget blev Somalia till slut en egen stat på sextiotalet. Redan från starten var landet delat då halva landet kom ur brittiskt styre och halva ur italiensk, delar inkorporerades raskt i Etiopien, och Djibouti som blev självständigt. Det har satt sina spår, mest i relationer till grannländerna. Men för många är det av mindre betydelse då det traditionella livet på landet i alla enskildheter till huvuddel ändå styrs av klanerna, traditionerna och i övrigt är beroende av boskapens hälsa, och när skörden slår fel – bistånd. Och det alltid närvarande våldet. Att vara soldat, i en milis, i en terrororganisation, i ett säkerhetsföretag eller i landets armé är sammantaget Somalias vanligaste yrke.

1990 efter ett katastrofalt krig med Etiopien, delvis drivet av ambitioner bland de ledande och dels som en bricka i kalla krigets Proxy-krigföring så kollapsade demokratin och en militärdiktatur tog över. Den i sin tur kollapsade tio år senare i ett blodigt inbördeskrig och med det kollapsade också staten. Man kan dock argumentera att staten som beskyddare av sina medborgare hade kapitulerat redan på åttiotalet. Men det är från nittiotalet som vi känner igen bilderna på svältande människor, begrepp som CNN-effekten och den utlösande händelsen 1993 som fick USA och mycket av västvärlden att vända landet ryggen: Black-Hawk Down. Incidenten som blev en bok som blev en film och som avslutade USA och Bill Clintons kapitel som världspolis efter slutet av kalla kriget.

Mycket lite har ändrat sig för människorna i Somalia sedan dess. Livet går vidare på något sätt. Många har flytt men som alltid finns det ännu flera som stannar. Västvärlden började intressera sig för landet igen efter 9/11 och den framväxande radikalisering som skedde i Somalia som ett svar på att lag och ordning inte längre upprätthölls av staten. Sakta men säkert togs delar av landet över av Al Shabab (AS). Den militära delen av en muslimsk ortodox rörelse som ser som sitt mål att befria Somalia från förtryck och utländska intressen, sammanföra somalierna i ett ”stor Somalia” och leda landet under Sharia lag. En rörelse som själv också anger sig som en utlöpare av Al Qaida.

Al Shababs välde växte, men en serie internationellt uppmärksammade attentat, bland annat ett mycket blodigt sådant i Kenya kom att ändra detta. Till slut ingrep Afrikanska Unionen, med omfattande ekonomiskt stöd av Europeiska Unionen och USA, och med ett mandat av FN. I hårda strider från gata till gata så kastades AS slutligen ut från Mogadishu och drog sig tillbaka ut på landsbygden där de fortsätter sitt välde. Afrikanska Unionens förband följde efter och finns sedan dess utposterade i landet. Sedan ca 10 år är positionerna låsta och inget avgörande finns i sikte.

Den federala regeringen sitter i Mogadishu, Afrikanska Unionen, med trupp från Etiopien, Kenya, Uganda, Burundi och Djibouti behärskar delar av landsbygden. Särskilt områden i nära anslutning till gränsen mot Etiopien och Kenya och Al Shabab finns överallt där emellan. Inklusive inne i Mogadishu. Som om detta inte var nog så har delstaterna Somaliland och Puntland i norra delen av landet deklarerat sig självständiga från federationen. Ännu har dock Ingen nation i världen erkänt deras självständighet.

Idag är EU, FN och USA de största bidragsgivarna till Somalia. Somalia var i fjol, efter Afghanistan Sveriges näst största mottagarland av bistånd, direkt eller indirekt via FN/EU. Mest aktiva är dock länder som Turkiet, Qatar och Förenade Arabemiraten samt Storbritannien som efter utträdet ur unionen agerar på egen hand. Vissa bidragsgivare, främst i väst ställer krav på fortsatt demokratisk utveckling, fria val, lag och ordning. Andra länder gör det inte. Landet är totalt genomkorrumperat. Allt som fungerar gör det för att någon får betalt och för att klanerna tillåter det. Skickligast på att driva in beskyddarpengar är Al Shabab, som under åren sedan man förlorade makten i landet har utvecklats till en maffialik organisation som är lika delar beskyddarverksamhet och religiös extremism.

I Mogadishu är situationen avvaktande. Det känns som hela staden, och hela landet väntar på de val som någon gång, förhoppningsvis i en nära framtid ska komma. Delstaterna utser ett överhus och genom ombud väljs ett underhus. Dessa båda kamrar väljer sedan en president. Ambitionen var att till denna gång skulle man ha reformerat valprocessen så att man skulle ha nått ett valsystem med ”en person – en röst”. Det genomförs bara, till del, i en av delstaterna. I övriga delstater genomförs valet som sist, 2016, indirekt och genom ombud och utsedda elektorer. Allt detta var tänkt att ha varit avklarat tidigt i våras för att krönas med att man utsåg en ny president i februari/mars i år. Så blev det inte.

Presidenten övertygade parlamentet att situationen inte var mogen för val och att han behövde förlängas. Strider utbröt då i huvudstaden mellan olika fraktioner. Man nådde en kompromiss där Statsministerns, som utses av Presidenten gavs i ansvar att organisera och genomföra val till i oktober. Oktober har nu passerats och man är nästan klar med överhuset, två platser i en delstat återstår. Val till underhuset är formellt inledda men elektorerna som fysiskt måste förflyttas till utsedda platser per delstat har ännu inte avlagt sina röster mer än för två kandidater. Dessa parlamentariker utses av elektorer från klanerna efter en modell som kallas 4,5 där de fyra största, och dominerande, klanerna har varsina fyra lika stora andelar platser och de återstående minoritetsklanerna får dela på hälften så många platser som en av dessa delar. Kristallklart. När allt detta är klart samlas hela parlamentet i Mogadishu och de röstar igenom en ny president. Vid en snabb anblick kan man se större likheter med Påvevalet än med demokratier som ni hemmavid kanske kommer att tänka på.

För att kunna hjälpa till att på någon nivå på sikt kunna få ordning på landet har EU ett omfattande statsbyggnadsprogram. Det är också att se som hjälp till självhjälp för Unionen. Bara i Sverige beräknas det finnas ca 100 000 somalier. 1% av vår befolkning.

Man stöttar på många sätt utvecklingen av en den somaliska statsapparaten. En del av detta är att utbilda en försvarsmakt. Det är här, European Union Training Mission – Somalia (EUTM-S), den mission som jag ingår i, kommer in i bilden. Under en EU-delegation (EUDEL) som finns både i Mogadishu och med delar i Kenya vilar EUs verksamhet på två ben, EUTM-S och European Capability development – Somalia (EUCAP). EUCAP stöttar utvecklingen av rättsväsende, polis, kustbevakning, fångvård med mera. Som mycket i EU är uppsåtet och idealen goda men koordineringen och en samlad långsiktig gemensam målsättning kan ibland vara svår att skönja.

EUTM-S startade sin verksamhet 2010 i Uganda. Det då säkerhetsläget då inte tillät att utbildningen kunde genomföras i Somalia. Två år senare etablerade man sig i Mogadishu där man fortsatt verkar. Verksamheten går ut på att man utbildar företrädare och föregångsmän inom den somaliska försvarsmakten i militära färdigheter, militär planering och stabstjänst så att man sedan själv ska kunna bära sin egen utveckling, så kallad ”train the trainers”. Detta sker på et par platser ute i Mogadishu.

Själva missionens högkvarter och förläggning finns inne i den ”säkra zonen” som lite slarvigt benämns MIA, Mogadishu International Airport och som utvecklats runt den internationella flygplatsen. Ja, det är samma zon och flygplats som fanns redan under nittiotalet och därifrån helikoptrarna lyfter i boken/filmen Black Hawk Down. I zonen finns numera FN, EUs olika delar, ambassader, internationella organisationer, Afrikansk Unionen, privata säkerhetsföretag, med flera, med flera. Den är muromgärdad och sträcker sig längs med havet i ca tre kilometer och omger hela flygplatsen.

Inom zonen har sedan alla en helt egen ”del-camp” med egen bevakning och barriärer eller så delar man den med någon. Den camp som vi lever på ägs och driva av ett Sydafrikanskt bolag och vi delar faciliteterna med bl.a EUCAP, Amerikanska ambassaden och som närmaste granne har vi havet, startbanan och Afrikanska Unionens Camp. Den senare har under senare år varit ett mål för ett antal attacker. Hela zonen skyddas av Afrikanska Unionens trupper. För vårt eget skydd har vi ett italienskt kompani som byts ut var sjätte månad. Just nu är det italienska fallskärmsjägare, nästa rotation blir det marininfanteri. Detta kompani står också för skyddet när vi rör oss ut ur zonen till våra utbildningsanläggningar.

Vart dygn sker det våldsamma och blodiga attentat med dödlig utgång i Mogadishu. Något som jag inte uppfattar att rapporteringen hemma kanske speglar. Det är så ofta förekommande att när det kommer larm om förestående granatattacker mot campen så har den lokala servicepersonalen slutat ta skydd. Var natt hörs skott. Det kan vara ett attentat, men det kan också vara en uttråkad vakt vars avlösning är försenad som skjuter ett par uppmärksamhetsskott. Ibland hörs explosioner och en kväll hängde det några grk-lys över staden.

Vi bedöms inte vara ett mål per se men man kan hitta sig själv på fel plats vid fel tillfälle. Vaksamhet och noggrannhet i planering och genomförande av våra konvojer är A och O. Att röra sig utanför den säkra zonen kräver förberedelser. Vi rör oss alltid i konvoj. Att åka i konvoj som en högre officer och chefsfigur omgiven av ett team för närskydd och en eskort som alla är ”på” är en upplevelse i sig.

Det närmaste man sannolikt kan jämföra det med är hur vi curlingföräldrar behandlar våra barn när de är små. Det första som händer är att en ung fokuserad italiensk fallskärmsjägare tittar en i ögonen och man ser hur han gör övervägandet. Kommer den här svenske översten att bli ett problem. Metodiskt som om man var ett barn går han igenom vad som kommer att hända. Hur han kommer att tala om för mig när det är dags att stiga ur etc. Hur han vill att man rör och för sig. Sedan spänns man fast i fordonet. Bilarna är skottsäkra, splitterskyddade och konstruerade för att motstå minor och sprängladdningar – om man gör rätt. Vapnet på sin plats, utrustning, handgrepp för att säkra och öppna dörrar etc, etc. stolen är i sig en del av skyddet och jag vet nu precis hur en ivrig treåring måste känna sig när mamma o pappa tvingar på den en fempunktsselen och drar åt remmarna. Sen bär det av. Vid utfarten från den relativt sätt säkra zonen beordras ”Jammers on, cameras on!” Showtime. Man skulle ljuga om inte medgav att bilder från filmer som Black Hawk Down blixtrar genom huvudet när man i hög fart och korta avstånd rör sig genom staden.

Man kör först in mot de centrala delarna för att vända ut genom ett par enklare kvarter. Staden är lugn men den är samtidigt en sophög. Ruiner efter åratal av strider, sopor, människor, barn och vuxna, husdjur inklusive kor, getter och åsnor blandas med Tuk-tuks och allsköns illa medfarna fordon. Man kör typ på högra sidan av gatan eller där den är minst sönderkörd. Vissa gator har gatubeläggning men de flesta är obelagda. De flesta människorna tittar nyfiket på våra konvojer, de yngre barnen vinkar, ibland kan någon enstaka ensam ung kvinna diskret vinka men de flesta vuxna män och tonåringar antingen bara stirrar eller gör fientliga tecken. Men många, både män och kvinnor bryr sig inte och efter lunchtimmen ser man allt fler med den typiska Khat-kvisten i munnen. Som en tandborste. Tempot i staden har då också gått ner betydligt i middagshettan.

Det finns en enorm stolthet hos de företrädesvis yngre somaliska officerarna och underofficerarna som vi utbildar. Formellt är många av dem oskolade och vissa sliter med både läsning och skrivning. Andra är högt utbildade och då ofta utomlands. Men de är långt ifrån ointelligenta eller okunniga. Dom har både sett och överlevt strider och utrensningar. Dom har navigerat en miljö som kan var en av de våldsammaste i något land just nu och överlevt så här långt. De är samtidigt genuint tacksamma och stolta att ta del av det vi lär ut. Våra unga befäl som utbildar berättar rörande historier om hur dessa unga män exemplifierar det som instruktörerna beskriver genom att exempelvis säga, ”ja, precis så gick det till när vi blev överfallna, där och där. Jag gjorde så och så, och det fungerade”. Stort.

Inne på vår camp bor alla med några undantag i inredda 20-fots containrar. Två och två för de flesta och en och en för de seniora. Jag är en av få som faktiskt har ett riktigt ”rum” i ett ”hus”. Över alla containrar och byggnader finns ett extra fristående tak som är konstruerade för att motstå granatkastarbeskjutning. Runt byggnader står det HESCO-bastions. Stora ”korgar” på ett par kubikmeter konstruerade av armeringsjärn, fodrade med tjock papp och sedan fyllda med sand. Ingen gång är rak och utsikten begränsad. Soldaterna bor i trånga gränder i långa rader av containers som allmänt går under namnet Favelan. Runt om står det tvåvånings administrationsbyggnader, verkstäder, garage och förråd, även de byggda av containers eller Prefab-sektioner, även de med ett extra ”tak” över taken.

Nere i Favelan står luften still och ”gränderna” är kvällstid fyllda av de unga soldaterna som vårdar vapen, sitter och pratar, spelar spel eller pratar i telefonerna med sin nära och kära. Vi seniora som bor på ”solsidan” njuter av lite bris över vår loftgång. Som en total kontrast till detta finns det en modern matsal ett mycket välutrustat gym och en stor solaltan med utsikt över havet, samt en pool och en bar för hela campen. Även den under splitterskyddat tak.

Soldaternas favoritfrukost är äggviteomelett, våfflor med sirap, vita bönor i tomatsås och sjåar med juice. Men de är unga, de är dagligen i fysiskt tung tjänst, i trettigradig middagsvärme, obarmhärtig sol, fullt uniformerade, bärande tjugo-trettio kilo utrustning inklusive vapen, hjälm och skyddsväst. I snitt förlorar de sannolikt runt fem-sex liter vätska om dagen. Och när de inte är i tjänst finner man dem på gymmet. Vi lite äldre nöjer oss oftast med en enklare frukost kanske bestående av den italienska specialaren en skål med kaffe, mjölk och cornflakes, eller cappuccino och ett italienskt bakverk, eller bara cornflakes eller bara en omelett. Andra som även högt upp i mogen ålder fortfarande är utrustade med en tonårings ämnesomsättning går fortsatt ”all in”!

Dagen börjar vid sextiden. Är jag tjänsteförrättande chef är dagens första åtgärd att fatta beslut om att konvojerna genom staden kan utgå. Detta beslut fattas dagligen byggt på rådande hotläge och underrättelser. Första gången jag gjorde det hade jag varit exakt sex dagar i landet och i befattningen i tolv timmar. Det var inte utan att man reflekterade över allvaret i beslutet.

Därefter är det frukost och läsning av nattens sammanfattande rapporter och nyheter. Kontorstiden startar 0800 och dagens första möte är med generalen. Därefter är det daglig media genomgång och senare stabsrapport, och alla andra möten som kan tänkas skruvas in under en dag. 1630 övergår verksamheten till vakthavande och man kan lämna kontoret. Själv tränar jag direkt och äter en tidig middag vid sjutiden oftast följt av kaffe/te med svenskkontingenten. Kvällen avslutas antingen med lite kvalitetstid på kontoret, en bok eller en film på rummet. 2200 är det tapto.

I fredags var det en tung dag för de italienska kamraterna. Det var ”rations day”. Den dagen är de förbjudna att äta i matsalen och förväntas äta frystorkade och konserverade italienska fältransoner som måste omsättas innan datumen går ut. Den maten är oftast rent ut sagt oaptitlig om än praktisk och kaloririk i fält, men dubbelt värre hemma på basen. Italienarnas uppfinningsrikedom är då utan motstycke. Vissa tar helt enkelt skeden i vacker hand och hackar i sig portionerna, men andra, de flesta, köper något i de få butiker som finns och andra hittar sätt att laga medtagen mat själva. Doften av hemlagad pasta ligger utbredd över favelan. Vi andra som får nyttja matsalen tog oss särskild tid att förklara för våra italienska kamrater vad det hade bjudits till lunch och hur mycket glass som skulle förtäras efter middagen. Delad glädje är ju som bekant dubbel glädje.

Avslutningsvis smärtar det mig att följa utvecklingen i Sudan och Etiopien. Det förra landet som jag också tillbringat tid i bärandes uniform. I Sudan där man under ett par år haft en civil-militär övergångsregering har militären återigen gripit makten. Det rapporterades om demonstrationen i Khartoum och alla klassiska tecken på militärkupp radades upp. Radion spelade klassisk musik, TV sände testbild och politiker arresterades för att senare ”släppas” för att raskt sättas i husarrest. Och självklart har militärjuntans ledare deklarerat att man enbart tar över för att på så sätt säkerställa fria och demokratiska val.

Etiopien. När detta skrivs står regeringsmotståndarnas styrkor några timmar utanför huvudstaden. Undantagstillstånd är utfärdat, ambassader har tagit hem ”non-essentials” och de flesta länder avråder från resor till området. Om det blir strid om huvudstaden kan det bli blodigt. Det är en urban mångmiljonstad vi talar om. Det är dock sannolikt en utveckling som båda sidor vill undvika. Ett regimskifte i någon form är nog ändå att vänta. Vad som då händer med landet är det för tidigt att sia om. I ljuset av händelserna i Sudan och Etiopien framstår nästa Somalia som stabilt

Inshallah.

//Eder man i Mogadishu

Text av: Hans Granlund