Årets Pax Baltica hade temat Kriget om sanningen. Ett intressant och tankeprovocerande seminarium som gav en mycket bra bild av det pågående ryska informationskriget, en kamp som pågår just nu, i detta ögonblick och hela tiden och som berör oss, här, nu, i morgon och i framtiden.
Årets Pax Baltica, traditionsenligt avhållet i Karlskrona och det 26:e i ordningen, lockade drygt 200 åhörare. Temat för seminariet var det högaktuella kriget om sanningen där rysk uppfinningsrikedom i konsten att rikta, vrida och vända informationen i egen favör och till ”offrets” disfavör avhandlades.
Föreläsare var en nogsamt utvald grupp av kunskapsrika personer, vilka kunde belysa ämnet utifrån ett brett anlagt perspektiv. Polens ambassadör Wieslaw Tarka, forskaren och Rysslandsexperten Gudrun Persson från FOI, informationschefen vid Natohögkvarteret i Bryssel Eric Povel, Sveriges Radios Moskvakorrespondent Maria Persson Löfgren och Witold Rodkiewicz, Rysslandsexpert vid det polska öststatsinstitutet gav en bild som sammantaget knappast uppmuntrade liksom sådde åtskilliga frön till egenreflektion.
Vilka var då huvudbudskapen från denna kunskapsrika grupp? Oron för den negativa utvecklingen i Ryssland var den gemensamma utgångspunkten för samtliga föreläsare. Polens ambassadör uttryckte problemet utifrån sitt lands perspektiv genom att anföra att oron inte kunde översättas med nervositet men att nervositeten hade varit ett faktum om landet hade stått utanför Nato. Vikten av att hålla sig med ett starkt försvar i rådande läge formulerades av ambassadören genom tesen Si vic pacem para bellum och att detta konkretiseras i Polen genom att landet är mycket nära Natos tvåprocentmål av BNP. Rörande frågan om det östra partnerskapet framfördes synen att utan detta hade situationen i vår region varit åtskilligt sämre än vad den är nu.
Putins person kom tämligen naturligt upp vid åtskilliga tillfällen liksom rysk brist på yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, där Gudrun Persson framhöll det ryska systemets betydelse framför den enskilda personens, givet de långa linjerna i landet från Tsarväldet via kommunismen till dagsläget där Ryssland oavsett epok har haft en stark ledare.
Det av Ryssland tillämpade hybridkriget i Ukraina och på Krim liksom landets starka satsning på militär upprustning kommer att få konsekvenser för tillämpningen av Natos artikel 5 liksom för stridskrafternas beredskap. Samtidigt uppvisar den ryska ekonomin en nedåtgående spiral. Krigen i Ukraina, som tenderar att bli en frusen konflikt i likhet med Transnistrien, och nu senast i Syrien kostar stora belopp där Kremls uttalade ambition att satsa på det militära maktmedlet framtvingar lösningar som att ta från pensionsfonderna vilket kan få sociala och inrikespolitiska konsekvenser. Skulle i tillägg matbrist uppstå kan situationen för regimen bli besvärlig.
Makthavarna i Kreml verkar uppfatta tiden som en bundsförvant där EU och Nato ska tröttas ut och därmed öppna upp för rysk handlingsfrihet. Vladimir Putin talar om Kiev som alla ryska städers moder, en retorik vars möjlighet att infrias verkar avlägsen eftersom de tidigare broderfolken Ryssland och Ukraina idag kan betraktas som bittra motståndare, ja till och med fiender.
I det läget pågår kriget i informationsarenan, en våg av desinformation, en kamp om sanningen där ingenting verkar vara sant och allt verkar vara möjligt, där syftet är att människor ska förlora sina traditionella referenspunkter. Det blir således ett västligt intresse att inte bara slå vakt om egna fria media, utan också de i Ryssland.
Det fria ordet behöver således vårdas, med andra ord vår frihet att tycka, tänka, skriva och trycka kräver kontinuerlig omsorg. Det fria ordet är en maktfaktor just genom att det är fritt, samtidigt som det måste finnas en medvetenhet om att ett fritt ord nödvändigtvis inte är ett sant ord, varmed implicit är sagt att medias livskraft är källkritisk objektivitet.
Den ryska ambassaden i Stockholm använder devisen ”Ryssland närmare än man tror….” . Indirekt kommuniceras därmed vårt lands närhet till en konfrontatorisk regim, vilken i propagandan uppfattar sig vara angripet av väst, vilket är en logisk saltomortal eftersom samma väst utpekas som försvagat. Hursomhelst har Ryssland därmed rätten att slå tillbaka, där ökad inre repression förstärker en yttre aggression och vice versa. Målet är en ny/ återskapad, starkare rysk intressesfär som är fritt från EU, Nato och OSSE. Varmed förstås en omritad karta enligt Moskvas vision som bygger på hävdandet av den starkes rätt som endast kan motstås av ett väst som står enat.
Vladimir Putin talar öppet om att invadera Natoländer (Baltikum) där en metod kan vara användandet av hybridkriget som ska genomföras ”under radarn” för de kriterier som underbygger att den västliga alliansen utlöser artikel 5. Nu är detta hybridkrig inget dagsfärskt koncept utan rimmar väl med rysk militärteoretisk tradition där reguljära och irreguljära metoder kombineras med en betoning av icke-linjära krigföringskoncept med politisk destabilisering, cyberattacker, vilseledning och väpnade angrepp som ingresser. Här gavs ett exempel på informationskrigföring med Polen som utgångspunkt som handlar om att ändra landets utrikespolitiska kurs i en riktning från pro-ukrainsk till att bli neutral/pro-rysk. Vidare att lyfta fram ”historiska spöken” som påvisar gamla konflikter mellan Polen och Ukraina, att så misstänksamhet i respektive ukrainsk och polsk befolkning, allt i syfte att underminera relationerna mellan Polen och Ukraina. Genom manipulation diskrediteras offret vilket gärna sker genom att ge intryck av att avsändaren är en annan aktör än den verkliga. Varmed har åstadkommits en sammansmältning av fred och krig, sanning och lögn, orsak och verkan.
Och mitt i detta lever den vanliga ryska människan i ett samhällsklimat där individuell frihet är oviktig eftersom detta är underordnat självunderkastelsen för ett högre mål. Således en riktad kampanj som syftar till att flytta människors behov från de reella och existentiella till de som sammanfaller med makthavarnas. Detta är en samhällelig miljö som uppmanar intellektuella och regimkritiska kretsar att lämna Ryssland och starta ett nytt liv på annat håll.
Sammanfattningsvis ett värdefullt och ögonöppnande seminarium där de helt ideellt arbetande arrangörerna med Inga-Lena Fischer i spetsen är värda en eloge.
Tommy Jeppsson