I samband med Pax Baltica 2024 intervjuades Gints Amoliņš, utrikesredaktör vid LTV, i Blekinge Läns Tidning då han deltog vid konferensen som talare. Läs intervjun nedan:

Intervjun i BLT (källa), HÄR!

Fotograf: Sylvia Asklöf Fortell

“Numera inser jag att jag faktiskt kan dö”

Först har man en känsla av att man kan göra allt. Sen sjunker det in att det finns ett hot mot den egna säkerheten. Därefter inser man att oddsen att överleva blir sämre och sämre, berättar Gints Amoliņš, utrikesredaktör och krigskorrespondent vid den lettiska statstelevisionen.

Vi sitter på Officersmässen i Karlskrona – en ombonad miljö med mörka paneler, läderfåtöljer och tavlor. Runt omkring oss sorlar ljudet av röster. De är dämpade på min ljudinspelning, men i verkligheten, när vi för samtalet, är de nästan precis intill. De muntra rösterna bildar en skarp kontrast till ämnet vi diskuterar.
Gints Amoliņš är utrikesredaktör vid LTV, Lettlands statstelevision. Han är i Karlskrona för konferensen Pax Baltica. Klockan fem på morgonen den 24 februari 2022 vaknade han och hans tv-team på ett hotellrum i Kramatorsk, östra Ukraina, av fallande bomber. Flygplatsen anfölls.

Vilka minnen lever kvar hos dig från de här dagarna?
– Många bedömde att invasionen, om den kom, mest skulle beröra de östra delarna av Ukraina. Vi hade underrättelser om att de soldater som hade samlats vid ryska gränsen inte skulle vara tillräckligt för att ta huvudstaden. Så när vi förstod att bomberna föll över Kiev skakade det mig, i inledningsskedet.
Men så lyckades de ju inte heller med att ta Kiev.
–  Nej, de gjorde ju inte det.

Gints vilar vid orden och ger ett eftertänksamt intryck. Sedan invasionen reser han regelbundet till fronten, tre veckor åt gången, enligt ett rullande schema. Och hans tv-team är verkligen vid fronten. Kriget sätter både honom och redaktionen på prov, i allt från den personliga säkerheten till det praktiska arbetet på marken.
Hur gör ni för att säkerställa att fakta till era tittare är korrekt i dessa tider av desinformation?
–  Sociala medier kan vara både en tillgång och ett problem. Man kan hitta bilder och så vidare, men att verifiera uppgifterna är en annan sak. Är man på marken i kriget finns det vissa saker från officiellt håll som man bara måste lita på. Men då får man redogöra varifrån uppgifterna kommer – “enligt den ukrainska regeringen…”. Ibland är det omöjligt att veta, som det exakta antalet döda vid ett visst tillfälle. Men vi arbetar mycket med att resa till platser och prata med folk, som där en bomb slagit ned.
– Ögonvittnesskildringar handlar om upplevelser, tankar och känslor hos människor. Visst kan det också behöva kontrolleras, men vi arbetar mycket med den mänskliga berättelsen.
Har kriget inverkat på den lettiska mediapolitiken? Hur i så fall?
–  På hemmaplan har, vad vi kallar, de Kremlsponsrade medierna alltid varit en fråga, om det är det du tänker på. De hade vissa restriktioner redan innan krigets utbrott, eftersom de redan då bedömdes vara ett hot mot landets säkerhet. Men vid invasionen blockerades de. Det går såklart att kringå, för de som verkligen vill, vi lever ju i moderna tider. Men vi har även vissa oberoende ryska medier i Lettland, som Meduza.
Det måste vara en balansgång att gå? Det fria ordet?
–  Ja, så är det ju alltid och i fallet med krigsjournalistik är det speciellt tydligt. Rapporteringen från Vietnamkriget tvingade USA:s regering att dra sig tillbaka. Och ja, när vi är vid fronten finns det vissa regler som vi måste ta hänsyn till, som att inte uppge någons läge, eller kommande planer och så vidare. Men vi försöker att samarbeta, för vi behöver dem, och den ukrainska armén behöver oss.
Under konferensen Pax Baltica, senare på dagen, visar Gints rörliga bilder från fronten. Bomber kreverar, leran, dimman och fukten får mig att frysa, gamla tanter som knappt kan gå kämpar sig fram i bråten. En nykter påminnelse om krigets realiteter. Långa applåder följer hans föredrag.
Hur har dina upplevelser påverkat din syn på journalistik?
–  Det är klart att när man rapporterar om saker som rör liv och död så påverkas man. Det ger en känsla av mening i det man gör och lyfter saker till en annan nivå. Speciellt under de första månaderna när jag var hemma ville jag bara åka tillbaka eftersom det kändes så viktigt. Man går på adrenalin.
–  Det finns en amerikansk reporter som pratar om att man genomgår ett antal stadier som krigskorrespondent. Först en känsla av att man kan göra allt, sen sjunker det in att det faktiskt finns ett hot mot den egna säkerheten. Därefter inser man att oddsen att överleva blir sämre och sämre.
–  Jag har genomgått alla de stadierna. Vi åker fortfarande dit och rapporterar. Men jag inser också att jag faktiskt kan dö.