Det var temat när AFF ordnade frukost seminarium den 17 oktober. En i princip fullsatt sal med många prominenta åhörare trots att vi startade 0800 på morgonen.
Det var frågan som inledde seminariet. På scenen fanns Anna Wieslander från Allmänna Försvarsföreningen samt Damon Wilson från Atlantic Council i en diskussion som modererades av Minou Sadeghpour, styrelseledamot i AFF.
Damon inledde med att understryka den djupare betydelsen av den transatlantiska länken och att vi ibland måste se bortom diskussionerna i den aktuella nyhetscykeln för att se vikten av att det transatlantiska samarbetet fortsätter. Han menade att bortom det aktuella politiska läget i enstaka länder finns det fortfarande ett ömsesidigt beroende ur både säkerhetsmässiga och ekonomiska aspekter och underströk att man måste betrakta den ekonomiska tillväxt och den fred som rått under de senaste 70 åren. Ett grundantagande, menade han, är att splittring skapar klyftor mellan principiellt allierade kommer skapa klyftor som även gör andra frågor svårare.
Han utvecklade även den oro om försämrade relationer som följde i kölvattnet av föregående års presidentvalskampanj men återkopplade åter att i ett längre perspektiv har den i stort visat sig obefogad. Tvärtom har vi faktiskt sett en 180 graders vändning vad gäller Ryssland, samt en förstärkning med militära resurser i Europa, specifikt ett mer aktivt fokus på både konflikterna i Ukraina och Afghanistan. Sammantaget finns det flera punkter där uttryckt oro inte infriats.
Även om fler och fler Europeiska ledare understryker att Europa måste ta ett större ansvar för Europas säkerhet råder fortfarande en samsyn att den transatlantiska länken fortfarande är en förutsättning för Europas säkerhet.
Anna började med att understryka att det transatlantiska samarbetet vilar både på säkerhetsaspekterna men även på frågan om att Europa förenar sig själv. I fallet om Europeisk integration mellan länder finns moln på himlen i form av exempelvis Brexit, vilket understryker vikten av europeiska länder fortsätter att verka för en egen integration mellan länder. Hon menade även att trots att den amerikanska politiken visat tecken på en konsolidering, särskild vad gäller utrikespolitiken, finns fortfarande ett mått av upplevd osäkerhet.
Damon pekade på effekten av att den amerikanska administrationen mer än någon annan haft inneboende friktioner i övertagandet av makten i att många av de ledande befattningshavarna inte kände varandra sedan tidigare och inte hade någon gemensam kampanj i ryggen att falla tillbaka på, och att detta begränsat inte bara inhemska utan även europeiska makthavares möjlighet att få tillgänglighet till och lyhördhet för sina frågor hos den amerikanska administrationen.
Båda talarna nämnde Baltikum som ett i många aspekter gott exempel. Vad den ökade närvaron i de baltiska länderna visar är inte bara en rent militär förmåga. Det framhölls även som oerhört viktig poäng att inte minst länder som Canada, Storbritannien och Tyskland bidrar med förband utöver USA:s samt att hela frågan inte minst visar på ett tydligt politiskt ställningstagande i en viktig fråga. Damon påpekade att det i Europa just nu finns fler amerikanska trupper än vi sett på 25 år, vilket understryker en politisk vilja bakom, men att det samtidigt finns inte samma insikt om att ett enat politiskt Europa ger en trygghet i reducerad risk för konflikt.
Frågan om kärnvapen diskuterades. I en situation när Ryssland allt mer använder retorik runt kärnvapen som nästan börjat bli normaliserad, samt ett Nordkorea med tydliga ambitioner att utveckla förmågan, framhävdes att det från USA:s håll (oaktat en vetskap om Sveriges principiella ståndpunkt och historia) inte finns någon förståelse för debatten om förbud. Detta framhävdes som problematiskt i en tid då många länder tvärtom pratar om utveckling av missilförsvar.
I frågan om förhållningssättet gentemot Ryssland och behovet om ökad dialog framhöll Anna att Sverige varit ganska tydliga och konsekventa. I frågan om ytterligare dialog framhävdes att det redan finns samarbetsforum inom ramen för exempelvis EU där denna dialog förs, och att ytterligare bilaterala samtal inte nödvändigtvis skulle vara lösningen. Istället nämndes samarbeten på en mer grundläggande nivå mellan människor på samma sätt som genomfördes i tiden efter murens fall.
Damon tog vid på föregående uttalande och framförde avslutningsvis att vi måste göra tydlig skillnad på den ryska statens ledning och det ryska folket. Han underströk behovet av att även ha fortsatt tilltro till vårt öppna demokratiska samhälle i vårt förhållningssätt framgent.